Två gånger per läsår hade barnen ”Skurlov” en dag, när några av byns kvinnor storstädade skolan och skurade med såpa. Varje höst fick barnen ”Bärlov” en dag. Då skulle de plocka en hink lingon, rensa bären, och sedan lämna in dessa till barnbespisningen. Detta var beslut som gällde ännu år 1955.
Fortsätt färden på den väg du kom. Om några kilometer sväng vänster vid skylten Stråsjö Östra. Efter cirka 700 meter kommer du fram till badplatsen i Stråsjö och då svänger du höger. Innan du fortsätter kan du stanna och koppla av en stund vid badplatsen som ligger framför dig och nu har du också kommit in på den gamla pilgrimsleden. Fortsätt nu vidare mot Stråsjö kapell som du kommer fram till om cirka 4 kilometer.
Stråsjöleden har sin början vid kusten i Enånger, den fortsätter fram till Sandvik,
Sedan vidare mot Haverö för att ansluta till Jämtland – Norgeleden mot Trondheim och som förr i tiden kallades Nidaros, ensträcka på totalt 550 km. Vägen var på 1800-talet en av socknens viktigaste transportleder.
St: Olovsleder får efter ett godkännande av riksföreningen Pilgrim i Sverige på uppdrag av norska riksantikvarieämbetet märkas med St: Olovs märket.
Stråsjöleden är idag en godkänd St: Olovs led och innehar även europeisk kultur status, likt pilgrimsleden till Santiago de Compostella i Spanien dit hundratals pilgrimer vandrar varje år. Stråsjö kapell bekostar St: Olovs stolpar från St: Josefs källa i Norrbo, till Sandvik. Vår förhoppning är att detta ska gagna bygden och samtidigt skapa intresse för leden som går förbi kapellet.
Under färden till Kapellet skall du nu få höra ”sägnen om Mats som inte ville hålla helgkväll”.
I Österstråsjö bodde en man som hette Mats. Han slutade aldrig att arbeta när det ringde helgmål i kapellet. En kväll när alla andra slutat med sitt arbete, men Mats höll som vanligt fortfarande på. Då fick han höra hur det ropade från berget på andra sidan byn:
-Tränne, Tränne!
-Ja, vad vill du, svarade någon från berget bakom Mats.
-Jag vill låna storkitteln av dej.
-Vad ska du med den till?
-Jag ska koka Mattis långlår, som aldrig vill hålla helg!
Mats trodde att det var trollen som bodde i bergen som ville döda honom. Han blev så rädd att han snabbt slutade arbeta, och därefter slutade han arbeta varje gång det ringde till helg i Stråsjö kapell.
Välkommen till Öster- och Västerstråsjö som är en av Bjuråkers äldsta byar. Redan på medeltiden, sägs det, att området var rikt befolkat. Under den tiden har ett kapell funnits på kapell svalen på den plats som minnesstenen är placerad i dag. Kapellet användes för vandrare på sin färd att gå till gudstjänst eller till Olov den heliges grav i Trondheim. Med ganska stor säkerhet antas att Stråsjö kapell var Bjuråkers första kyrka. Här är det värt att stanna till en stund och besöka kapellet och dess nära omgivningar.
Varför det tidigare kapellet ödelades är okänt. Sägen i bygden säger att brand ödelade kapellet. En tupp av järn och en dörrkläpp har hittats vid utgrävning av det gamla kapellet. Denna järntupp som hittades förvaras idag i Bjuråkers kyrka. Dörrkläppen är daterad till 1200-talet och den förvaras på Nordiska Museet i Stockholm. Idag är en kopia av tuppen kapellets symbol och passtämpel för pilgrimer som besöker kapellet på sin vandring längs Stråsjöleden.
Gården Finn, på andra sidan vägen, har upplåtit marken till kapellet. Nuvarande ägare är Birgitta Helmersdotter, som är aktiv i kapellets styrelse. Hennes mor Wiola Eriksson var initiativtagare till att minnesstenen restes. 2006 vid invigningen av kapellet berättar Hans Ekblom, dåvarande kyrkorådets ordförande, ”Jag hade mina vägar förbi och träffade vid ett tillfälle Wiola som ville visa mej kapell svalen och tyckte att det borde resas en minnessten på platsen. Wiola gjorde ett förslag på hur texten skulle utformas. Ett utmärkt förslag som kyrkorådet utan tvekan sa ja till. Wiola och Hans verkställde förslaget och sommaren 1976 invigdes stenen.
I dag finns en rekonstruerad tidsenlig återuppbyggnad av det kapell som ödelades 1597. Sponsorer, givare och pengar från Svågadalsnämnden har gjort byggnationen möjlig.
Ett välbevarat Spruthus på höger sida cirka 300 meter efter kapellet.
Ett spruthus var forna tiders brandstation. Det byggdes i nästan varje by och skulle stå lättillgängligt i närheten av byvägen. Spruthusen fick heller inte stå för nära bebyggelsen eller i närheten av lättantändlig vegetation. Bra om det fanns vatten att tillgå intill.Var byarna små kunde det räcka med ett spruthus för två eller flera byar. Storleken på spruthusen varierade. Det vanligaste här i socknen var ca. 3×3 m. I husen förvarades eldbekämpningsredskap: Handdriven brandspruta, slangar, stegar, krattor, spadar, hinkar, vattenkar på hjul med mera.
I början av 1900-talet ersattes den handdrivna brandsprutan av en motordriven och på 20-talet kom de först brandbilarna. Skötseln av spruthusen ankom på respektive byar och nyckeln till dörren skulle alltid finnas på känd plats, såvida det inte var öppet. I Bjuråker finns bara ett fåtal spruthus bevarade. Till exempel i Västansjö, Stråsjö och på Forngården i Bjuråker.
Åk vidare på den väg du befinner dig på mot Gröntjärn 8 kilometer och innan du kommer dit kan du också besöka Stora och Lilla Svarttjärn. Dessa tjärnar ligger på var sin sida om vägen du åker på. För att ta dig dit passerar du några hundra meter förbi skylten till Gröntjärn.
Den tidigare nästintill igenväxta sjön har öppnats upp och åter fått en vattenspegel. Landskapsbilden i sin helhet är nu en fröjd för ögat både för bybor och förbipasserande.
Detta har skett genom återkommande röjningsarbeten och vassklippning. Allt nedhugget, träd och sly har eldats. Hagmarker stänglas in för att sommartid varje år kunna låna får av vår lokala bonde. Detta för att markerna ska betas av i takt med att öppnandet vidgas.
Ett samarbete har skett i samverkan med markägare och bybor. Föreningen Stråsjösjöns vänner är helt ideell. Projektet startade 2008 och har fått medel av både Länsstyrelsen och Svågadalsnämnden. Ett i Länsstyrelsens ögon lyckat projekt då de uppmärksammat det genom att sammanställa en folder och sprida information hur det kan gå till att öppna upp ett landskap.
Stora Svarttjärn är en välkänd fiskesjö med stor öring och röding. Sjön är 36 hektar stor. Öringen har alltid funnits. Fiskevårdsområdet satsade på en finsk typ av öring, konnevesiöring, under mitten av 1990-talet. En öringtyp som är känd för att beta ner småabborre effektivt. Denna satsning visade sig vara perfekt i Stora Svartsjön, med tusenbröder av abborre. Idag simmar det storöringar upp till fyra kilo i sjön. Varje år sätts det i cirka 1000 kilo öring och Hornavanröding inför premiären annandag jul. En premiär som brukar bli ordentligt fiskrik och välbesökt. Stödutsättning av fisk görs också under sommaren.
Lilla Svarttjärn är en trevlig mindre sjö på 8,5 hektar, med många myrkanter att fiska ifrån. Här finns ädelfisken regnbåge. Lilla Svartsjön är den sjö som öppnar först under isfiskesäsongen. Pimpelpremiär har vi när isen är minst 10 – 15 centimeter tjock. Här sätter man ut regnbåge av mycket god kvalité flera gånger per sommar. Mer information om svartsjöområdet och fiske kan du få på hemsidan, www.ljusdalsfvo.se/fiskevatten/svartsjoomradet
För att åka vidare till Gröntjärn vänder du om några hundra meter på samma väg du kom till skylten som visar vänster mot Gröntjärn och sedan följer du skyltningen till Gröntjärn.
Området kring Gröntjärn är naturreservat. Gröntjärn är utan tillflöde och har inget synligt avlopp. Trots detta varierar vattennivån lika mycket som i en kraft-verksdamm. Det kan skilja upp till 14 meter. Tillflöde och avlopp sker under ifrån. Tjärnen är ”Mystisk”, sitter man och tittar riktigt noga kan man se vatten bubblor stiga upp från bottnen, eller se virvlar som suger ner vattnet mot bottnen.
Runt Tjärnen växer den fridlysta blomman Mosippan.
Här bör du stanna och gå ned till den mystiska tjärnen. I omgivningarna finns information av olika slag som du kan ta del av. Mer information finns också på hemsidan www.dellenportalen.se/orter/grontjarn-ett-naturfenomen
Åk sedan vidare efter vägen du kom ner mot deltaplanet och efter några hundra meter följer du vägen som är skyltad Gladbäcken.
När inlandsisen smälte blev det mycket vatten. En isälv rann ner i havet just här och därför bildades det plana området som vi strax skall åka över. Delta bildas när en flod lämnar efter sig grus, sand och jord. På Hornbergets sida kan man se märken efter havets högsta linje, den s.k. högsta kustlinjen.
Om en liten stund kommer du till kanten av Deltaplanet och där du kan stanna en stund och njuta av den vackra utsikten över Stråsjöbygden. Området har med tiden vuxit igen, men fortfarande kan du se Stråsjödalen framför dig.
Åk sedan vidare ner mot Bäckhuvudet. Parkera vid skylten, gå stigen ner mot bäcken.
Bäckhuvudet. Naturreservatet runt Gladbäckens källa.
Ta gärna med muggar för att dricka ur källan. Varifrån kommer vattnet?
Observera växtligheten omkring. Vattnet i bäcken fryser aldrig. Det värms upp i den underjordiska bäcken så mycket att det inte fryser till is innan det rinner ut i Svågan. Inte ens om det är minus 30 grader, så kan byborna ta sitt vatten från Gladbäcken genom en ledning som ligger nära vattenytan utefter bäcken. Mer information om Bäckhuvudet finns på samma hemsida där det står om Gröntjärn, www.dellenportalen.se/orter/grontjarn-ett-naturfenomen
Fortsätt vidare på den väg du kom och om en liten stund kommer till bebyggelse igen. Åk ända fram till en T-korsning och ta till vänster på den asfaltbelagda vägen. Om cirka 2 kilometer kommer du till Norrberg och när du är framme ser du den gamla samlingsplatsen där nu Betel kapellet står rakt framför dig.
