Spår 12. Varvet.
Platsen du står på kallas Varvet. Namnet kommer av att här låg ett skeppsbyggeri. Hudiksvall har haft en självständig rederinäring sedan 1782. Olika ägarekonstellationer avlöste varandra och tidvis var det svårt att få ekonomin att gå ihop. Men just hit till den här platsen kom i mitten av 1800-talet, skepps-byggmästare J W Fougt. Det var här den stora dockan där fartygen byggdes hade sin plats. J W Fougt lät också bygga ett bostadshus här. Det är den stora villan som ligger strax söder om oss, och som än idag kallas den Fougtska villan. För att stärka ekonomin bildades Hudigsvalls Varvsbolag, och i ledningen finner vi en välkänd gestallt nämligen Erik Olof Regnander, känd finansman med näsa för affärer. Det vackraste skepp som nånsin byggts här sägs ha varit ”India”, Hon var 75 m. lång, och beställdes från Stockholm 1872. Som mest arbetade ett hundratal man på varvet, de flesta var fiskare. Fiskarna levde efter ett gammalt system som innebar att de bodde ute på öarna i fiskeläger på sommaren och inne i Hudiksvalls trånga fiskarstad på vintern. Då gick de som hantverkare eller dagverkskarlar. Det var när Regnander och hans kollegor utmanade den här gamla arbetsordningen son en ödesdiger protestgnista tändes i staden. I folkmun hallades dessa affärsmän i folkmun, ”Den nya tidens herrar”. Och när stadsfullmäktige gav dom ett akutlån på 150.000 kr. ur stadens gemensamma kassa, då tyckte många att det hade gått för långt. Det fanns också de som tyckte att ordningsmakten gick herrarnas ärenden i stället för allmänhetens.
Och när en av de nya kajerna skulle anläggas, lejde inte bolaget arbetskraft ur fiskarbefolkningen utan bland nyinflyttande sågverksarbetare och det blev droppen.
Det är den 4 mars 1869, mitt under vårmarknaden. När rådhusklockan på kvällen klämtar 8. Så strömmar plötsligt ett hundratal personer ut på torget. De har mössorna neddragna och kragarna uppfällda, de är svåra att identifiera. Under skrän och protestrop börjar de slå sönder gatlyktor och fönsterrutor. De bryter sig in i butiker och går löst på inredningen, tre poliskonstaplar knivskärs allvarligt och när landsfiskalen försöker bringa ordning bli han nedsparkad, också Borgmästaren kommer ut och försöker tala de protesterande tillrätta, men han får fly för sitt liv och barrikaderar sig hemma i bostaden. Den vilda skaran drar genom stan och fortsätter förödelsen. Vid västra tullen möts de av en grupp skarpskyttar som i all hast har sammankallats, men inte ens skrämskotten kan stilla vreden. Upploppet slutar i tragedi. Bagare Almgren har tagit fram bössan för att försvara sin gård, efteråt säger han att han bara ville skrämmas, men ett skott dödar den unge pojke som gick först i tåget. En död, många skadade, en ofattbar förödelse. 1200 fönster krossade, en mängd staket nedrivna då bräder brutits loss och används som tillhygge. Redan dagen därpå sätter stadsfullmäktige in en säkerhetsvakt på 50 personer som ska patrullera i staden lång tid framöver.
Åtta personer, alla söner till fiskare och arbetare döms till straffarbete i tre år.
Bagare Almgren som sköt pojken, han får böter!
Men det glada Hudik, varifrån kommer det uttrycket? Jo, också det är ett minne från det förflutna. Det är 1800-talets borgarskap i Hudiksvall som gör sig kända för sitt otvungna sällskapsliv med punsch, plymer och praliner. Och med skratt, musik och översvallande gästfrihet. Och vem vet, kanske fick man ibland också se denna historias följeslagare Erik Olof Regnander i dansens oemotståndliga virvlar…