Från bondeskog till bolagsskog.
Först under 1500-talet började staten intressera sig för skogarna. Skogarna har alltid spelat en viktig roll för böndernas försörjning, men ännu på 1500-talet saknade skogen något ekonomiskt värde. Bönderna utnyttjade dock de vidsträckta skogsmarkerna för fiske, jakt och kreatursbete och där hämtade de virke, näver och andra nyttigheter för husbehov. I den medeltida Hälsingelagen hade stadgats vad som var enskild skog, by skog, och vad som var allmänning samt hur den marken kunde förvärvas. Gustav Vasa ansåg dock att skogsallmänningarna tillhörde kronan och därför försökte han på olika sätt lägga under sig allmänningarna.
I och med att järnhanteringens utveckling ökade staten intresse för de orörda norrlandsskogarna. De många nya järnbruk som etablerades i Hälsingland i slutet av 1600-talet och 1700-talet var en följd av att man ville spara de hårt åtgångna skogarna. För att säkra en tryggad skogstillgång blev det därför nödvändigt för staten att avyttra enskild mark. De skogar som inte direkt kunde hävdas som böndernas avyttrades till staten. Dessa kronoskogar fick användas av järnbruken för att kola på. År 1683 utfärdades en skogsförordning som kom att bli utgångspunkten för hela den norrländska avvittringen. Avvittringens följder blev att vidsträckta skogsmarker som tidigare hade tillhört bönderna förklarades som kronoallmänningar. Kronan upplät därefter dessa marker som rekognitionsskogar åt bruken att kola på. Mot tämligen låga rekognitionsavgifter, fick bruken alltifrån 1820-talet tillåtelse att lösa in dessa skogar. Skogarna blev därmed privat ägda bolagsskogar. Så skedde i Bjuråker. En stor del av skogarna kom i brukens ägo. I samband med sågverksindustrins utbyggnad under 1800-talets senare hälft förvärvade bolagen ytterligare mark genom flera hemmansköp. Numera kännetecknas ägarstrukturen i Bjuråker till övervägande delen av bolagsskog. Den ytterst begränsade bondeägda skogsmarken ligger helt naturligt i anslutning till jordbruksbygden.