Flottningen i Svågan.
Någon organiserad flottning i Svågan förekom inte förrän på 1820-talet. År 1824 beslutade Kongl Strömrensnings Committén att älven skulle rensas och flottningsledsbyggnader av sten och trä skulle anläggas så att älven blev flottningsbar från Brändbo till Norra Dellen. Vid den tiden var det bästa virket och de skogar som bäst lämpade sig för avverkning de som fanns på kronoallmänningen cirka 25 kilometer ovanför Dellen. Den stora allmänningen omfattade nära 11 000 hektar och låg på båda sidor Svågan nästan upp till Medelpad. Hela denna skogsmark stod på 1820-talet till ingen nytta. Endast svedjebruk förekom med förödande skogsbränder som följd. Om Svågan kunde användas för flottning kunde man utnyttja skogen på ett helt annat sätt, vilket inte bara bönder skulle tjäna på utan även sågverk vid älvmynningen skulle bli lönsamt. Fördelarna med den möjliga flottningen var flera. Bönderna skulle från sina avlägsna skiften kunna tillfredsställa sitt behov av husbehovsvirke samtidigt som de kunde sälja såväl timmer som kolved. Den största fördelen skulle dock tillkomma hela bygden. Arbetet i skogen och flottningen skulle med föra att flera nybyggen anlades, fler arbetstillfällen skulle skapas, framför allt under vintern då bönderna var sysslolösa.
Beträffande transporterna av det färdigsågade viket tänkte man sig att detta skulle fraktas på pråmar över Dellen och transporteras med foror de två milen till utskeppningshamnen i Hudiksvall. På samma väg transporterade ju bruken malm och andra varor, varför de tomma malmfororna skulle kunna utnyttjas på återvägen. Strömbacka bruk rensade Svågan och byggde senare ett sågverk i Friggesund. Sågen blev klar år 1828 och därmed startade också flottningen i Svågan. Vid den tiden nådde man inte ut till de väldiga skogsvidderna inne i landet, vilket blev möjligt först under slutet av 1800-talet. Flottningen i Svågan pågick ända fram till år 1960-talet då den helt upphörde. Biltransporterna hade helt tagit över alla virkestransporter.